|
SUCH Solid as a rock av
Simmatorp.
Världens bästa Adam!
Adam kom in i mitt liv en solig julidag 1989.
Så efterlängtad.
Det sista barnbarnet efter Ruel Celebratian of Cleavenhill, Ruel som jag
genom mitt hundtrim träffade på 70-talet och som kom att bli mitt ideal
av engelsk springer spaniel.
Adam var ensamvalp.
Omgiven av fyra springerdamer som visade oändligt tålamod, trodde han
sig vara störst, bäst och vackrast.
Det tog tid att övertyga honom om att matte stod ett snäpp högre.
Oh, vad jag älskade min pojke.
Visst fälldes det kommentarer om att han var bedrövligt bortskämd, men
jag såg bara charmen i allt han gjorde.
Han var mentalt mycket stark. 193 poäng uppmätte Rolf Johansson honom
till på korning.
Jag började jaktträna Adam när han var ett år. Han var mycket lättlärd.
När han väl hade bestämt sig för att lyda i ett moment, satt det som
berget.
Jag tränades i att vara snabb i tanken, för Adam avslöjade mig om jag
inte var säker själv på mitt dressyrsätt.
Då suckade han bara och ägnade sig åt annat.
Något av det första jag lärde honom var ”kan mamma få en puss”?
Han låg på min arm varje natt.
Vi tittade på varandra. Jag frågade honom och han gav mig två pussar,
varken mer eller mindre.
Att jaktträna sin hund
är för mig det allra finaste sättet att komma varandra riktigt nära.
En spaniel skall jaga under bössan, röra sig i sicksack max 15m framför
sin förare.
Här var Adam och jag oense. Han ansåg att 30meter var mer lagom. Han lärde
sig att lyda hemma.
När vi sedan gick på prov gjorde han lite som han ville. Matte
opponerade sig ju inte då.
När Adam var fem år fick vi vårt championat. SUCH=3 cert och 2:a i öppenklass
på jaktprov.
Det året var vi åtta stycken i hela Sverige som lyckades åstadkomma
detta.
Idag har man även ett utställningschampionat utan jaktmerit som då
betecknas som litet u i titeln.
När jaktprovsdomaren gav mig championrosetten föll jag i gråt.
Så många känslor, kärleken och närheten till min älskade Adam kändes
ofattbar.
Adam och jag har delat
allt i fjorton år.
Åldrandet kom sakta men säkert.
När han var tolv år
visade jag honom Clubshow.
När han drog mig runt ringen, reste sig folk upp, klappade händerna och
ropade taktfast: Adam, Adam, Adam.
Då grät jag av stolthet över min stora kärlek.
När Adam var fjorton år,
ville han inte längre följa med på morgonpromenaderna.
Jag hade lovat mig själv att Adam skulle få sluta sitt liv med värdighet.
Det var jag skyldig min stolta pojke.
Sista fredagen i juni 2003 kom veterinären hem. Det var en solig dag. Vi
satt på en filt i trädgården.
Veterinären fick ge honom två sprutor innan han gav upp andningen pga
ett mycket starkt hjärta.
Om ändå syn och hörsel hade varit lika starkt. Jag lade mig bakom hans
rygg och grät.
Jag smekte varje hårstrå på hans kropp. I två timmar låg vi så.
Till sist kysste jag hans älskade huvud en sista gång och gick in och
lade mig i sängen.
Där låg jag i tre dagar, oförmögen att ta mig upp.
Älskade Adam.
Om mamma bara kunde hämta ner dig hit igen. Att ännu en gång få hålla
dig i mina armar. Jag bär dig i mitt hjärta.
Jag hoppas att du jagar på gröna ängar tillsammans med många
hundflickor.
Din matte.
|
